Det visade sig att även takstolarna var ruttna, så de fick vi också göra något åt. Vissa av de var i fruktansvärt dåligt skick. Det är ett under att inte taket rasat in. Hade det kommit en enda vända blötsnö, så hade det nog varit kört!
Vid det här laget hade vi flyttat ur vår gamla, mycket trångbodda lägenhet, och flyttat in i husmisären. Köket var på plats på nedervåningen och rummet som det läckt in i var vårt provisoriska vardagsrum, i väntan på att det riktiga skulle bli klart. I det lilla rummet hade vi en jätteliten tresitssoffa, ett bord och en TV. Det var trångt redan innan vi fick trycka ihop allt i ett hörn, när takprojektet skulle igång. "Men det är mysigt" sa min karl och försökte lätta upp stämningen.
Detta enorma arbete med taket var inget jobb min man klarade av själv, utan han fick hjälp av en vän till oss. (Jag är fruktansvärt höjdrädd och skulle inte varit till nån nytta där uppe högt i det blå. Redan efter tre steg upp på en stege börjar ångesten komma för min del.) Vi försökte planera och pussla med dagar hit och dit, och passa in det med vädret. Aldrig tidigare har det väl varit så blåsigt/regnigt! Till slut blev schemat: riva en dag, låta stå 2 dagar, då vår vän hade fullt upp med annat, och bygga igen efter det. Det var enda lösningen. Det började bli lite bråttom också, vintern kunde komma när som helst. Den hade gjort sig påmind redan när vi skrev på köpehandlingarna. Jaha, då var man husägare då! Kändes jättebra! När vi kom ut från banken vräkte snön ner, och det kändes väl mindre bra. Skotta snö var ju inte det vi drömde om att få börja med. Det var ganska snabbt gjort och resten smälte bort någon dag senare.
Renoveringen fortsatte i alla fall lite överallt, jag inomhus och de andra kämpade uppepå. När kvällen kom ville vi bara vila ett tag. Så där satt vi, ihopträngda på en minimal yta och försökte koppla av framför TVn. Utan vägg, och med enbart halva taket kvar. Det enda som skilde oss från omvärlden var byggplasten som prasslade fram och tillbaka i vinden. Djuren var jättebesvikna och gnällde på andra sidan dörren. De förstod ju inte varför de inte längre fick följa med oss in. Att det snarare var "ut" än "in" var svårt att förklara för dem. :) När vi hade setat där framför TVn ett tag, tittade vi på varandra och började skratta. Det gick ju inte att höra nånting! Det enda vi hörde var trafiken utanför, hundar som skällde, vinden som rev i träden och det eviga prasslandet i plasten! Så där jättevarmt var det ju inte heller där vi satt... :) Vi gav upp ganska snart, och gick och la oss istället. Man blir ju ganska slut av att riva och bygga nytt, så vi behövde verkligen sova. Det var inte lätt, vi låg som på nålar. Livrädda för att höra ett eventuellt regn komma förbidragande! SMHI har ju haft fel förr, menar jag.
Efteråt har jag funderat vad våra grannar och förbipasserande tänkt, när de sett att där innanför plasten sitter det faktiskt två dårar och glor på TV, som om ingenting hänt. "Ursäkta, har ni inte märkt att halva rummet är borta?" :)
Uttrycket "det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder" har jag aldrig tyckt om. Jag tyckte inte direkt mer om det efter att vi flyttat in i vårt såll till hus. Den enda jag vet som gillar talesättet är vår gamla fröken vi hade på mellanstadiet. Dessa ord hördes allt för ofta komma från hennes mun.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar