måndag, december 30, 2013

Tillskott i familjen

Det har varit väldigt upp och ner det senaste halvåret. Sorg och glädje om vartannat. Ville iaf visa ett av våra små glädjeämnen, fast vissa dagar (läs: mååånga dagar) har han varit gratis! ;) Herregud, så påfrestande en valp kan vara! Tur att han är söt iaf! ;)



En riktigt fin Schäferkille från Cantania's Kennel. Efter Sauron skulle vi inte ha någon ny hund förrän kanske till sommaren. Så blev det inte..!
Vi passade svärmors hund en liten stund en lördag i början av oktober. Vilken underbar känsla att ha en hund i huset, och höra tassar mot golvet igen. Både jag och maken kände det, lugnet i kroppen. Huset blev ett hem igen! Ett tag senare satt vi i bilen upp till Hudiksvall, och med oss hem hade vi denna!

söndag, december 29, 2013

När man går sönder


Klockan är nio på kvällen den 10 juli, och det är varmt. Sauron andas tungt, så jag tar honom och går ut i trädgården. Himlen är täckt av moln och luften varm, men man kan andas.
Jag slår mig ner på trappen och Sauron lägger sig tillrätta på sin favoritplats. Bredvid trädet som lever mot alla odds, trädet som saknar kärna. Bara bark i lite mer än ett halvt varv, och i mitten ingenting. Ihåligt har det varit i alla våra år här i huset, men det växer och sätter äpplen som vilket träd som helst.
Där ligger han som så många gånger förr, och jag tittar på honom. Undrar om han vet.

Plötsligt går molnen isär och solens strålar träffar honom precis. Stunder som sådana som skulle kunna få mig att bli religiös.

Pälsen lyser upp som av guld, och han ser så lugn ut. Trots höften som inte längre går att göra något åt, och trots knölarna som kommit åter igen.


Det är morgon. Fredagen den 12 juli. Jag vet bara att. Inte när.
Jag släpper ut lilla Manson och som vanligt lägger han sig bredvid Sauron. Den här gången lägger han sig inte bara ner, som han brukar efter att ha rusat ur sig en stund. Han rullar runt, grejar som aldrig förr. Till slut skuttar han fram och sätter sig vid Saurons nos. Som om han pratar med honom. Där sitter han ett tag, och jag ser på från soffan. Och jag undrar.

Det är dags för dottern, den lilla, att vakna. Jag dukar upp frukost ute på gården, och medans hon äter ligger Sauron bredvid, i skuggan. Hon vet, men jag undrar om hon förstår.
Maken kommer hem, han har jobbat klart för dagen och vi ska snart packa oss in i bilen för att ta oss ut i skogen. Till platsen där allt står stilla. Där ängen kantas av höga granar. Där lugnet är totalt och fåglarnas sång är det enda man hör.

 

 

Träd som skänker trygghet. Som famnar om. Som minner om att livet fortsätter, fastän man själv går sönder.



Maken och dottern på vandring över äng, och bland små stugor. Vad rör sig i hennes huvud? Vad rör sig i hans? Han som är den enda som vet exakt när det är dags. Det är en. En av alla små saker jag är honom evigt tacksam för.


Jag vandrar hem nu.

Vår Sauron. Vår Gubben. Vår Född Ivägen.
Han som alltid dök ner i matpåsarna när man kom från affären. Han som försökte väcka Husse den där natten 6 år tidigare, när Mattes värkar hade satt igång.
Han som avgudade lill-matte från den dagen hon kom från BB.
Han som var den enda jag fullt ut litade på att ha koll på dottern, om jag behövde hämta något inne från hallen.
Han som älskade alla sina nära, men som helst höll många andra på avstånd.
Han som lärt sig så mycket. Han som var så stor, och så fin. Han som förlorade sin enda sanna lekkompis alldeles, alldeles för tidigt, och aldrig hittade någon ny.
Han som dog framför våra ögon vid den där operationen för några år sedan. Han som de fick igång igen, men som efter det blev så gammal. Så trött.



Du fattas oss. Så fruktansvärt mycket.