söndag, mars 30, 2008

Tisdagstema: Minne

Jaha ja, det var tydligen ett Tisdagstema den här veckan ändå! Dock kom det igång ett antal dagar senare än det var tänkt och därför kommer detta inlägg först nu. :)




Buketten är sedan länge vissnad, men minnet finns kvar.


Det var sommaren 2005 och vi skulle gifta oss i Visby Domkyrka. En timme före ceremonin började jag med något jag aldrig gjort tidigare: binda brudbukett.
Den blivande maken sa ingenting, men jag såg oron i hans ögon:

1. Hon kommer aldrig hinna..!
2. Den kommer se för eländig ut..!
3. Hon kommer aldrig hinna och den kommer se eländig ut!!

Inga problem, visst hann jag! Inte bara att få ihop brudbuketten, utan även att fixa en liten blomma för maken att ha på kavajslaget. Dessutom blev det ju hur bra som helst! :)

Buketten var jag sedan väldigt rädd om eftersom jag hade tänkt torka den, och några dagars husvagnsliv, en båtresa och hela den långa, slingriga vägen hem gick riktigt bra.
Väl hemma i tryggheten, ställde jag den i källaren för att den äntligen skulle få vara ifred och jag kände mig lättad och nöjd.

En tid senare skulle mannen ta in virke och använde sig så klart av trapp/källarfönstret för att få in det i kåken...
Ja, ni förstår ju själva. Buketten for rätt ner i källartrappan, slog runt några varv och resten är historia.

Ärligt talat, så gjorde det ingenting. Hade redan förstått att det skulle bli svårt (om inte omöjligt?) att få den att hålla i ett renoveringskaos, trots den något skyddade miljön där den stod.
En torkad ros ligger i alla fall kvar på ett trappsteg. Varje gång jag ser den tänker jag på vårt bröllop. Trots att den lilla kraken vid det här laget börjar ge upp - den påminner mindre och mindre om en ros - och snart är redo för sophinken, så får den ligga där. (För lite sentimental är man ju ändå!)
Jaja, hellre att buketten vittrat sönder än äktenskapet! ;)

Vill du kika på fler Tisdagsteman?

1 kommentar:

Nina på Kyrktorpet sa...

Underbar bukett!!! Den ser ut som den är gjord av ett proffs!! Måste erkänna att jag har viss förståelse för din makes vånda däe på själva bröllposdagen... ti-hi.... Men det blev ju hur bra som heldst!